Kära dagbok!
Efter en hostig natt vaknade jag först två minuter innan klockan ringde, vilket inte hänt tidigare här. Det betydde att jag var tvungen att ta bilen för att hämta brödet. Det tar ändå 19 minuter att cykla och köpa bröd. Solen skiner från en nästan klarblå himmel, men displayen visar på 6,5 grader, så nätterna börjar bli svala nu.
Efter traditionell frukost med ett extra stekt ägg, för att kunna vara lite flexibel med lunchen, så gott det nu går packar vi iväg mot Morvan.
Morvan är ett gammalt keltiskt ord som betyder svart berg. Sedan 1970 är det ett officiellt naturskyddsområde som heter Parc Naturel Regional du Morvan. Området är 3000 km2 stort och täcker 106 kommuner och sträcker sig i fyra olika departement.
Jag har som vanligt studerat guider och kartor och konsulterat GPSen och kommit till följande resrutt. Vi börjar att ta den kortaste vägen mot Cobigny. Sedan kör vi vidare österut mot matens Mekka eller Saulieu. Då är vi längs bort på vår planerade resa. Sedan kör vi tillbaka mot sydväst till ”huvudstaden” Chateau Chinon med ca 3.000 innevånare. Därifrån kör vi mot NV förbi Corbigny mot Clamecy, en av de 88 vackraste småstäderna i Frankrike. Och sedan blir det ”raka” spåret hem. Vi vet att vi kommer att köra hela dagen förutom under lunchen och vi några tillfällen då vi vill sträcka på benen och insupa frisk luft eller ta några minnesbilder.
Vi börjar alltså med att köra genom Puysayes skogar med dess skogstunnlar, som vi numera kallar dem, och öppna fält, men hela tiden kuperat. Efter några mil kommer vi in i ett flackare parti för att snabbt börja ta oss lite uppåt. Det blir igen mer kuperat. Vi har dimma mellan varven så vi knappt ser bilen framför oss, men så kommer solen igen. Vi kör längs minst sagt smala vägar. Hemma skulle man kalla dem för kostigar och nog har det gått kor på dessa vägar. Det syns. Vi ser små bondgårdar med tillhörande uthus och vi ser ängar med betande kor. Nåja alla är väl inte kor, men jag brukar för enkelhets skulle kalla alla nötkreatur för kor. Man hinner ju inte med att gå ut och göra könsbestämning alla gånger.
Vi har kört en timme, men landskapet är redan väldigt annorlunda och dessutom mycket vackert. Så råkar vi komma rakt på en turistbyrå, så jag stannar för att gå in och plocka lite broschyrer. Får även lite broschyrer om kommande resmål som Clamecy och Autun eller Ååtönn, som damen märkligt nog kallar den.
Vi kör vidare och kommer in i själva nationalparken. Samtidigt ser vi de första barrträden. Så nu blir naturen än mer omväxlande. Krogiga smala vägar, höga berg, djupa dalar, ibland djupa skogar men ibland även stora öppna landskap med betande kor och får. De vanliga här tycks vara taggtrådsstängsel som sedan är halt överbevuxet av björnbär. Det gör att ängarna med betande kor uppifrån ser ut som oregelbundna rutor. Spännande och vackert.
Vi börjar se på klockan och konstaterar att vi nog inte hinner till Saulieu innan repet dras för dörren, som vi säger som varit med i sista klungan i Vasaloppet.
Men det är kortare till Chateau-Chinon, så vi svänger mot sydost i stället. Kör längs floder, bäckar, åar, skogar och även en jättestor sjö. Vägen går på så man nästan ser sig själv i nacken ibland. Som tur är så är bilarna väldigt få.
Så kommer vi till huvudstaden och kör upp längs huvudgatan. Det är verkligen inte någon stor stad, men vi hittar en intressant restaurang, La Vieux Morvan i slutet av på gatan så vi stannar och går in. Klockan är halv ett, så det passar bra.
Väl inne i restaurangen ser vi ett panorama man kanske aldrig sett från en restaurang tidigare. Utsikten är helt hänförande med berg i bakgrunden, många intensivt gröna ängar med betande kor och alla de där typiska björnbärshäckarna.
Menyn idag blir lite dyrare. Vi väljer med att börja med en terrin på oxsvans. Varför den inte heter a la daube begriper jag inte. Sen följer kycklingfilé med nötter och honung, som serveras med morötter, broccoli och lite ratatouille.
Sedan följer en obligatorisk färskost från trakten och middagen avslutas med en ile flottant eller flytande öar eller helt enkelt flottar, som jag brukar säga. Det är äggvita, som fått stanna i ugn, som flyter på en vaniljsås med många många små svarta prickar. Det är bland de bästa flottar jag ätit i Frankrike och ändå är det en ganska vanlig efterrätt här. Idag måste vi betala separat för vinglaset. Nåt lokalt buteljerat. Fyrarättersmiddagen kostar visserligen 16 Euro, men hemma skulle de gladeligen ta minst det dubbla.
Såg även en ensam man, som enbart drack vatten till maten. Det var nog den första under den här resan.
När vi kommer ut känns det svalt. Mätaren visar 12 grader. Vi kör vidare mot Saulieu i NO.
Berg, dalar, skogar, ängar, kor, bäckar. Ser ännu en gång floden Yonne. Hon börjar uppe i Morvan så nu är det bara en liten bäck. Vi har ju sett henne tidigare i Auxerre och under den här resan i Joiugny och Sens och naturligtvis Villeneuve sur Yonne. Det är en lång biflod till Seine.
Så kommer vi till en jättestor insjö, som visar sig vara konstgjord. Vi stannar och vandrar ut över en dammport, som säkert är tvåhundrameter bred. Där ser vi årtalet 1858, som mycket väl kan passa in på byggnadsåret. På ena sidan har vi 5 meter till vattnet, men på det andra har vi kanske 20 meter. Jag ser att det strömmar vatten från 2 av ca 15 dammluckor då jag sträcker mig över kanten. Frun litar på mig och vill inte kontrollera det. Sjön heter Lac des Sattons, en av dagens pärlor.
Vi kör vidare. Berg, skog etc. Börjar fundera hur det går med tiden. Nu är GPSen inställd på Saulieu, men jag kollar för säkerhets skull hur lång tid vi har hem. Två timmar trots att det bara skall vara 91 kilometer. Nåja vägarna är ju inte som autostrador, men ändå. Men gumman brukar ha rätt så vi får planer om igen. Chateau-Chinon var ju inte så mycket att se och inte har vi heller förväntat oss så mycket av Saulie, det var ju bara lunchen som var inprickad där. Så vi vänder norrut till den ”raka” vägen från Sauliey till Corbigny.
Så ser vi en stockbil, som står och lassar timmer. Jag stannar och tar en tur i skogen för att kolla svampläget. Inget vidare. Kollar stockbilen och ser att dethär tar nog halva dagen ännu. Så jag får backa två kilometer till närmaste vägskäl och ta en annan liten väg. För små vägar det har de fortfarande. Jag uppskattar att vi under minst halva tiden kör på sk. Vita vägar dvs bilar kan inte mötas på vägen utan man får köra halvvägs utanför vägbanan för att mötas. Men det är inte många gånger vi hamnar att göra det.
Vi sicksackar oss vidare till Corbigny och svänger NV mot Clamecy. Detta är vår snabbaste väg hem och den följer vi nu. Tre kilometer före Clamecy ser vi att en dam stannar bilen på ett gårdstun till vänster och går över vägen och in i huset. Den lilla vägen går alltså i princip över hennes gårdsplan! Vi kör även lite in i Clamecy och ser att det verkar intressant för en senare dagsresa.
Sedan kör vi kilometertals rakt igenom åkrar på en väg som är så smal att bilen knappt ryms på den. Så kommer plötsligt en lastbil emot och jag undrar hur det skall gå. Han skall väl börja sakta in. Jag kör demonstrativt mitt på vägen dsv PÅ vägen, men inget händer. Han bara kör på. I sista sekund tvingas jag styra bilen nästan helt utanför den smala vägbanan medan han lugnt kör vidare i full fart. Och då menar jag full fart. Man kör ju kring 80 på dessa knöliga vägar. Tydligen behöver inte lastbilar bromsa in eller överhuvudtaget köra till sidan. Nu lärde jag mig det också.
Vi passerar St-Amand och jag passar på att gå in och köpa två smördegspiroger. Vi såg aldrig någon livsmedelsaffär på vår dagsresa.
Till slut kör vi in på vår gårdsplan igen. Mätaren visar att vi kört 135 kilometer sedan damen sade att vi hade 91 kilometer hem. Det har tagit 2,5 timmar även om vi inte stannat annat än för att ta några minnesbilder. De flesta tas i flykten. Några gånger har jag missförstått svängarna, men i princip har vi tagit snabbaste vägen hem. Tydligen är det så att hon med kvinnlig logik visar avståndet fågelvägen samtidigt som nog tiden är den faktiska. Har inte kollat det så noga tidigare, men idag blev det uppenbart. Så den dagstur som jag planerat till drygt 200 kilometer blev i själva verket drygt 300. Vilket har tagit kring sex timmar att köra. Vi åt på 1,5 timme och har stannat ungefär en timme. Idag fungerade det även om bisittare blev trött, men jag får nog ta en titt på de andra längre dagsturerna vi planerat. Autun ser underbar ut i broschyrer, men nu förstår jag att hennes 2:15 lätt blir 2:45 en väg. Det gör 5:30 två vägar. Med en tvåtimmars lunch så finns sen inte så många minuter att studera katedral, arena och annan smått och gott på en åttatimmarsdag! Hur långt det är fågelvägen är faktiskt inte så intressant.
Som tur är så finns det många många andra intressanta resmål när man studerar broschyrerna närmare.
Morvan: **** Restaurang:****
Efter en hostig natt vaknade jag först två minuter innan klockan ringde, vilket inte hänt tidigare här. Det betydde att jag var tvungen att ta bilen för att hämta brödet. Det tar ändå 19 minuter att cykla och köpa bröd. Solen skiner från en nästan klarblå himmel, men displayen visar på 6,5 grader, så nätterna börjar bli svala nu.
Efter traditionell frukost med ett extra stekt ägg, för att kunna vara lite flexibel med lunchen, så gott det nu går packar vi iväg mot Morvan.
Morvan är ett gammalt keltiskt ord som betyder svart berg. Sedan 1970 är det ett officiellt naturskyddsområde som heter Parc Naturel Regional du Morvan. Området är 3000 km2 stort och täcker 106 kommuner och sträcker sig i fyra olika departement.
Jag har som vanligt studerat guider och kartor och konsulterat GPSen och kommit till följande resrutt. Vi börjar att ta den kortaste vägen mot Cobigny. Sedan kör vi vidare österut mot matens Mekka eller Saulieu. Då är vi längs bort på vår planerade resa. Sedan kör vi tillbaka mot sydväst till ”huvudstaden” Chateau Chinon med ca 3.000 innevånare. Därifrån kör vi mot NV förbi Corbigny mot Clamecy, en av de 88 vackraste småstäderna i Frankrike. Och sedan blir det ”raka” spåret hem. Vi vet att vi kommer att köra hela dagen förutom under lunchen och vi några tillfällen då vi vill sträcka på benen och insupa frisk luft eller ta några minnesbilder.
Vi börjar alltså med att köra genom Puysayes skogar med dess skogstunnlar, som vi numera kallar dem, och öppna fält, men hela tiden kuperat. Efter några mil kommer vi in i ett flackare parti för att snabbt börja ta oss lite uppåt. Det blir igen mer kuperat. Vi har dimma mellan varven så vi knappt ser bilen framför oss, men så kommer solen igen. Vi kör längs minst sagt smala vägar. Hemma skulle man kalla dem för kostigar och nog har det gått kor på dessa vägar. Det syns. Vi ser små bondgårdar med tillhörande uthus och vi ser ängar med betande kor. Nåja alla är väl inte kor, men jag brukar för enkelhets skulle kalla alla nötkreatur för kor. Man hinner ju inte med att gå ut och göra könsbestämning alla gånger.
Vi har kört en timme, men landskapet är redan väldigt annorlunda och dessutom mycket vackert. Så råkar vi komma rakt på en turistbyrå, så jag stannar för att gå in och plocka lite broschyrer. Får även lite broschyrer om kommande resmål som Clamecy och Autun eller Ååtönn, som damen märkligt nog kallar den.
Vi kör vidare och kommer in i själva nationalparken. Samtidigt ser vi de första barrträden. Så nu blir naturen än mer omväxlande. Krogiga smala vägar, höga berg, djupa dalar, ibland djupa skogar men ibland även stora öppna landskap med betande kor och får. De vanliga här tycks vara taggtrådsstängsel som sedan är halt överbevuxet av björnbär. Det gör att ängarna med betande kor uppifrån ser ut som oregelbundna rutor. Spännande och vackert.
Vi börjar se på klockan och konstaterar att vi nog inte hinner till Saulieu innan repet dras för dörren, som vi säger som varit med i sista klungan i Vasaloppet.
Men det är kortare till Chateau-Chinon, så vi svänger mot sydost i stället. Kör längs floder, bäckar, åar, skogar och även en jättestor sjö. Vägen går på så man nästan ser sig själv i nacken ibland. Som tur är så är bilarna väldigt få.
Så kommer vi till huvudstaden och kör upp längs huvudgatan. Det är verkligen inte någon stor stad, men vi hittar en intressant restaurang, La Vieux Morvan i slutet av på gatan så vi stannar och går in. Klockan är halv ett, så det passar bra.
Väl inne i restaurangen ser vi ett panorama man kanske aldrig sett från en restaurang tidigare. Utsikten är helt hänförande med berg i bakgrunden, många intensivt gröna ängar med betande kor och alla de där typiska björnbärshäckarna.
Menyn idag blir lite dyrare. Vi väljer med att börja med en terrin på oxsvans. Varför den inte heter a la daube begriper jag inte. Sen följer kycklingfilé med nötter och honung, som serveras med morötter, broccoli och lite ratatouille.
Sedan följer en obligatorisk färskost från trakten och middagen avslutas med en ile flottant eller flytande öar eller helt enkelt flottar, som jag brukar säga. Det är äggvita, som fått stanna i ugn, som flyter på en vaniljsås med många många små svarta prickar. Det är bland de bästa flottar jag ätit i Frankrike och ändå är det en ganska vanlig efterrätt här. Idag måste vi betala separat för vinglaset. Nåt lokalt buteljerat. Fyrarättersmiddagen kostar visserligen 16 Euro, men hemma skulle de gladeligen ta minst det dubbla.
Såg även en ensam man, som enbart drack vatten till maten. Det var nog den första under den här resan.
När vi kommer ut känns det svalt. Mätaren visar 12 grader. Vi kör vidare mot Saulieu i NO.
Berg, dalar, skogar, ängar, kor, bäckar. Ser ännu en gång floden Yonne. Hon börjar uppe i Morvan så nu är det bara en liten bäck. Vi har ju sett henne tidigare i Auxerre och under den här resan i Joiugny och Sens och naturligtvis Villeneuve sur Yonne. Det är en lång biflod till Seine.
Så kommer vi till en jättestor insjö, som visar sig vara konstgjord. Vi stannar och vandrar ut över en dammport, som säkert är tvåhundrameter bred. Där ser vi årtalet 1858, som mycket väl kan passa in på byggnadsåret. På ena sidan har vi 5 meter till vattnet, men på det andra har vi kanske 20 meter. Jag ser att det strömmar vatten från 2 av ca 15 dammluckor då jag sträcker mig över kanten. Frun litar på mig och vill inte kontrollera det. Sjön heter Lac des Sattons, en av dagens pärlor.
Vi kör vidare. Berg, skog etc. Börjar fundera hur det går med tiden. Nu är GPSen inställd på Saulieu, men jag kollar för säkerhets skull hur lång tid vi har hem. Två timmar trots att det bara skall vara 91 kilometer. Nåja vägarna är ju inte som autostrador, men ändå. Men gumman brukar ha rätt så vi får planer om igen. Chateau-Chinon var ju inte så mycket att se och inte har vi heller förväntat oss så mycket av Saulie, det var ju bara lunchen som var inprickad där. Så vi vänder norrut till den ”raka” vägen från Sauliey till Corbigny.
Så ser vi en stockbil, som står och lassar timmer. Jag stannar och tar en tur i skogen för att kolla svampläget. Inget vidare. Kollar stockbilen och ser att dethär tar nog halva dagen ännu. Så jag får backa två kilometer till närmaste vägskäl och ta en annan liten väg. För små vägar det har de fortfarande. Jag uppskattar att vi under minst halva tiden kör på sk. Vita vägar dvs bilar kan inte mötas på vägen utan man får köra halvvägs utanför vägbanan för att mötas. Men det är inte många gånger vi hamnar att göra det.
Vi sicksackar oss vidare till Corbigny och svänger NV mot Clamecy. Detta är vår snabbaste väg hem och den följer vi nu. Tre kilometer före Clamecy ser vi att en dam stannar bilen på ett gårdstun till vänster och går över vägen och in i huset. Den lilla vägen går alltså i princip över hennes gårdsplan! Vi kör även lite in i Clamecy och ser att det verkar intressant för en senare dagsresa.
Sedan kör vi kilometertals rakt igenom åkrar på en väg som är så smal att bilen knappt ryms på den. Så kommer plötsligt en lastbil emot och jag undrar hur det skall gå. Han skall väl börja sakta in. Jag kör demonstrativt mitt på vägen dsv PÅ vägen, men inget händer. Han bara kör på. I sista sekund tvingas jag styra bilen nästan helt utanför den smala vägbanan medan han lugnt kör vidare i full fart. Och då menar jag full fart. Man kör ju kring 80 på dessa knöliga vägar. Tydligen behöver inte lastbilar bromsa in eller överhuvudtaget köra till sidan. Nu lärde jag mig det också.
Vi passerar St-Amand och jag passar på att gå in och köpa två smördegspiroger. Vi såg aldrig någon livsmedelsaffär på vår dagsresa.
Till slut kör vi in på vår gårdsplan igen. Mätaren visar att vi kört 135 kilometer sedan damen sade att vi hade 91 kilometer hem. Det har tagit 2,5 timmar även om vi inte stannat annat än för att ta några minnesbilder. De flesta tas i flykten. Några gånger har jag missförstått svängarna, men i princip har vi tagit snabbaste vägen hem. Tydligen är det så att hon med kvinnlig logik visar avståndet fågelvägen samtidigt som nog tiden är den faktiska. Har inte kollat det så noga tidigare, men idag blev det uppenbart. Så den dagstur som jag planerat till drygt 200 kilometer blev i själva verket drygt 300. Vilket har tagit kring sex timmar att köra. Vi åt på 1,5 timme och har stannat ungefär en timme. Idag fungerade det även om bisittare blev trött, men jag får nog ta en titt på de andra längre dagsturerna vi planerat. Autun ser underbar ut i broschyrer, men nu förstår jag att hennes 2:15 lätt blir 2:45 en väg. Det gör 5:30 två vägar. Med en tvåtimmars lunch så finns sen inte så många minuter att studera katedral, arena och annan smått och gott på en åttatimmarsdag! Hur långt det är fågelvägen är faktiskt inte så intressant.
Som tur är så finns det många många andra intressanta resmål när man studerar broschyrerna närmare.
Morvan: **** Restaurang:****
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar