Katedralen i Bourges byggdes huvudsakligen mellan åren 1192 och 1260, men invigdes först 1324. Utanför katedralen kan man ännu se lämningar av gallo-romanska murar. Som en av få katedraler har man även möjlighet att vandra upp i ena tornet. Drygt 400 trappsteg upp har man en hänförande utsikt över staden och omgivningen. Att studera de många statyerna kring de fem portalerna eller de otaliga glasmålningarna kräver nog många övernattningar i staden.
I katedralen i Chartres såg jag besökare, som utrustade med en ”tegelsten” till guidebok över katedralen och en kikare studerade just glasmålningarna.
I katedralen sitter ca 1200 förväntansfulla besökare då kören, orkestern och dirigenten från Paris och de fyra solisterna träder in. Körledare är Paul Kuentz, sopran: Joëlle Fleury, alt: Yété Queiroz, tenor: Hervé Lamy och bas: Shin Jae Kim. Orkestern består av ca 25 personer och kören av 90 sångare.
Det är tredje gången jag får lyssna till Mozarts Requiem live. Tänk att han själv aldrig fick möjligheten till det. Han hann aldrig teckna ner noterna längre än till Lacrimosa, kanske den vackraste av alla hans skapelser. Enligt sägnen hade han all musik färdig i huvudet, det tog bara lite onödig tid att sätta det på pränt. Enligt samma legend så satt han ännu på sin dödsbädd och nynnade och dikterade noterna till sitt Requiem för sin elev, Süssmayer, om jag minns rätt, som senare färdigställde det hela.
Jag tror att Mozart skulle ha varit nöjd om han hade hört dagens uppförande. Kanske satt han uppe på ett moln tillsammans med den för nutiden okände arkitekten av St-Etienne. När vi lyssnade på de gregorianska sångerna var jag tacksam över att man hade komponerat ett varierat program. Den här gången är det Mozart som komponerat det varierade programmet. Naturligtvis har en dödsmässa väldigt dramatiska och mycket sorgsna partier. Vissa av dem är flitigt använda för att illustrera begravningsföljen i filmer. Men andra är ju väldigt glada, snabba och rytmiska sin karaktär. I vissa partier tar kören i för allt vad de är värda, i följande är det knappt så man hör att 90 personer sjunger samtidigt. Naturligtvis varvas kören med solisterna och de varvar varandra. Man ser att alla sjunger, men volymmässigt låter det som en. Som inte alltför musikalisk så ser man ju allt detta tydligare när man har alla tio bänkrader framför.
Det var tur att vi kom nästan en timme innan det började. Dessutom stod regnet som spön i backen medan vi satt och väntade och paraplyerna låg naturligtvis tryggt i bilen en kilometer bort.
Man kan inte heller låta bli att förundras och imponeras av att 90 personer så alltigenom kan följa så exakt och samtidigt. När de tystnar, så tystnar alla på en tusendelssekund samtidigt och bara ljudet i stenmassorna dröjer kvar en kort sekund innan det är fullkomligt tyst i den väldiga katedralen. Inte ens Frun hostar. Hon var ju livrädd före att hon skulle få en av de ännu ofta förekommande attackerna. EN enda gång måste hon hosta till och det råkar vara just när orkestern och den 90-hövdade kören gav järnet. Till att ha tur!
När det bästa närmar sig så tar de plötsligt paus. Först blir jag besviken över att behöva sitta och vända mig på den lilla stolen en kvart extra, men som tur är så har vi en gång framför oss så man kan i alla fall sträcka på sig. Jag stiger upp och ser att vi har mer än 50 rader bakom oss och de som är längst bak ser nästan ut som myggor när de står och sträcker på sig.Det är väl med tanke på de uppträdande som man valt att pausa. Hemma brukar vi ju lyssna på allt i ett svep, men å anda sidan så gör man ju ofta något annat eller sitter och äter eller så. Men nu märker jag att även min uppmärksamhet mådde bra av en paus. Det är lättare att fullt och intensivt följa med i den andra delen av konserten.
Jag hinner även se att jag från min plats kan se tre statyer, alla väldigt typiska för en fransk kyrka. En förgylld staty föreställande madonnan och barnet, en målad trästaty med korsfästelsen och längs ut till vänster i ett litet oansenligt kapell ser jag en helt grå stenstaty av Jeanne d’Arc. Jag förstår varför jag i CD-spelaren har valt att låta grupp 1 bestå av barock-vokal och först grupp 8 av svensk musik. Jag förstår även varför jag även på Arken har drygt 20 CD med Mozarts musik. Men det blir aldrig lika bra hemma. Dels är ju akustiken en helt annan. Dels kan man inte variera ljudnivån på samma sätt eftersom man även måste ta hänsyn till grannar eller till katten som förnöjt råkar ligga och sova i fåtöljen bredvid högtalaren.
Men detta är helt enkelt fantastiskt. Bäst av solisterna tycker jag att sopranen är. Kanske för att Mozart tyckte bäst om sopraner och kanske skrev bäst musik för dem. Frun tycker att tenoren nog sjunger bra, men han är klen och har en lite svag röst och hamnar därför lite i ljudskuggan av de andra solisterna.När allt är avklarat med bravur så kommer en applådstorm som aldrig verkar ta slut.
Solisterna och dirigenten kommer in ännu en gång och det som jag trodde var omöjligt inträffar. Vi få ett extranummer! Sopranen sjunger solo Händels välkända Halleluja-aria. Där får hon verkligen visa vad hennes röst kan och hur den bär, med en lågmäld orkester, upp hela katedralen. Nästan så att man för ett ögonblick kunde lyfta ut alla de tre-meter tjocka pelare, som annars bär upp taket. Under den applådåska som nu inleds öppnar man dörrarna så att den friska kvällsluften efter regnet drar in i katedralen och några börjar redan gå ut.
Då börjar kören sjunga. Ett för mig okänt stycke. Ett smäktande och känsligt stycke, som de tydligen alla kan för nu använder de inte de knallröda textböcker, som de använt sig hela tiden tidigare. Det känns på något sätt så mycket finare när de bara står där och sjunger och inte hela tiden ser ner i texten. Vi sitter mitt emellan sidoingångarna och den friska luften kommer in och får håret att fläkta så det känns som om vi skulle sitta utomhus och inte inne i en av Frankrikes största katedraler.Men sedan är konserten obönhörligen över men jag hoppas att jag kan höra Mozarts Requiem igen innan det är dags för 250-årsjubileet av hans död.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar