Peniche

Kära dagbok!

Inför nyårshelgen så valde vi att ta en liten tur söderut. Trodde det skulle vara kortare, men vi måste köra runt hela Óbodosviken, eftersom de inte byggt någon bro. Inte nog med det, mtorvägen gick österom Óbidos, så det blev dubbelt längre även om staden Peniche ute på en halvö egentligen bara låg västerom.

Nå vi körde sedan längs kusten och kunde se var de kunde använda sin surfingbrädor. Med våtdräkt och kring +15 i luften så gick det tydligen bra.

Så körde vi vidare till Peniche (uttal: stumt -e, betoning på i, som är kort, ch uttalas som ssj) och väl där så förstod vi från turistbyrån att det var bäst att köra motsols runt halvön, som ligger västerom skäljva staden dvs med Atlanten på alla håll. En spännande rundtur, där det blev att stanna många gånger och även en gång för att köpa nyårskrabban. En spännande stad, som vi nog återkommer till. Om inte förr så på en konsert, som de ger i stadens största kyrka snart.

Fátima och Ourem

Kära dagbok!

Så var vi på en dubbelutflykt; till Fatima, som skulle vara en vallvärdsort och Ourem, som skulle vara en fästning från medeltiden. Men de låg rätt nära varandra, så vi tog dem på samma resa.

Fátima visade sig VERGKLIGEN vara en vallfärdsort. T.o.m. officiellt så kommer det ca 4.000.000 pers varje år! Om man då jämför med Santiago de Compostela, där det OFFICIELLT kommer 100.000.

Och varför kommer då 4 miljoner varje år. För att göra en lång historia kort, så såg tre herdevarn en uppenbarelse i början av 1900-talet. De så den heliga jungfrun och hon berättade att hon skulle återkomma den 13 oktober samma år. DÅ samlades 70.000 och de två av barnen, som då levde fick se henne och de tecknade ner det som nu kallas Fátimas hemligheter. De berörde helvetet, ett kommande krig och ett försök till påvemord. Det sista hölls hemligt och efter försöket att mörda Johannes Paulus II, så blev de då två avlidna barnen saligförklarade. Den tredje levde då ännu och dog först 2006. Hon visste nog då vad som så småningom kommer.

Och nu samlas då pilgrimmer hela tiden, men speciellt den 13 maj och den 13 oktober. Då samlas de i enorma skaror.

Under åren som gått har man byggt två kyrkor. En basilika och en modern stenlåda, som rymmer 9.000 personer.

Och som sagt många människor kommer hit. Även påven har kommit som pilgrim. Många kryper på sina bara knän de sista tvåhundra metrarna.

De sålde även vaxljus, som folk kastade i stora ugnar för att smärtona skulle förgöras, förstod jag. Vi köpte hem några ljus istället.

Staden har ca 7.500 innevånare och 10.000 bäddplatser för att möta behovet.

Efter den märkliga staden så körde vi 10 km NO till Ourem. Högst uppe kunde vi hitta en väldigt fin medeltida fästning. Delvis i väldigt bra skick. Helt uppenbart drog den betydligt mindre turister. Skulle denna finnas i Norden så skulle den nog hamna på pärmsidorna lite varstans, men här finns ju så fantastikst mycket intressant att se överallt.

Kära dagbok!

Óbidos

Kära dagbok!

I veckan besökte vi Óbidos - en sk vykortsstad. Restaurerades 1148 då staden återtogs av morerna. Har försvarsmur runtomkring och är belägen på en kulle. Visst är staden vacker, men det som stör mig är ju att de flesta affärerna enbart har en massa krims krams till salu. Tyvärr blir det ju lätt så med dylika populära orter. Några kyrkor besökte vi och de var nog vackra. Även ett cafe fick sig ett besökt. Bilder därifrån har jag på min matblogg.

Detta togs i en av kyrkorna. Rätt maffig altartavla!

Detta är utanför. Jag ser glad ut trots att jag faktikst sitter bredvid den gamla skampålen!
Så här såg gränderna ut med alla turistfällor.
När vi närmade oss fick vi denna minnesbild.

Klosterkyrkan Alcocaça

Kära dagbok!

I söndags besökte vi Portugals största kyrka. Klosterkyrkan Alcobaça, som faktiskt är en kopia av den numera nerrivna kyrkan i Cluny. Vad jag då förstår så borde den vara den näst största eller den tredje största kyrkan i Europa. Själva kyrkan färdigställdes 1228, men de TRE klostren i anslutning färdigställdes senare, liksom även tillbyggnaden av kyrkan.

Eftersom den är så gammal, så betyder det att den ju är väldigt lite utsmyckad. Det är liksom storleken, som är imponerande. Och naturligtvis de två klostergårdar vi kunde se. Den tredje var under renovering.

Eftersom vi besökte den på en söndag, så hade vi även möjlighet att delta en stund i mässan. Är ju lite jobbigt när man inte förstår någonting, så vi avlägsnade oss försiktigt efter en stund.

Efter mässan hade vi även möjligheten att få en privat visning av det de kallar relikrummet. I en tillbyggnad till kyrkan, gjord på 1700-talet så finns i änden ett runt förgyllt rum där de, som donerat tillräckligt till klostret fick en byst av sig och några ben sparade. När Napoleon "besökte" klosterkyrkan i början av 1800-talet var det viss någon i hans "sällskap" som tog med sig relikerna.

>Kyrkans största eller åt åtminstone mest kända sevärdhet är sarkofagerna av Kund Pedro och hans hemliga hustru Inés, som hans far kung Alfons lät mörda.

Han gifte sig i hemlighet med Inés när hans hustru och drottning hade dött, men detta gillade inte hans far, som då var kung.

När sedan hans far dött lät han riva ur hjärtat på de två mördarna och lät gräva upp Inés och krönte henne postumt till drottning. Han tvingade även hovfolket att kyssa hennes hand...

Nå hur som helst så är detta den mest kända och sanna kärlekshistorien i Portugal och många kommer för att se de fantastiska sarkofagerna där de ligger på var sida om koret. Och de är verkligen kanske de vackraste vi sett.

São Martinho

Kära dagbok!

Vi har nu varit här en vecka och det börjar ju då vara på tiden att jag sätter några bilder i dagboken. Eller hur?

den lilla staden ligger på Portugals västkust, något norr om Lissabon. Men alltså mot Atlandkusten. Staden har ca 2600 innevånare på vintern och minst det tiodubbla på sommaren. Det har länge varit en berömd semesterort sommartid, kanske beroende på den mycket speciella välskyddade badvik med den otroligt fina sanden.

Så här på vintern, så kan man lätt fara omkring och besöka många spännande sevärdheter - hoppas vi. Och temperaturen är ju inte så besvärande. När vi har "kallt" så far jag ut och joggar med min tjockare t-skjorta. När det är "varmt" så tar jag den tunnare. Kortbyxorna duger alltid.

Den första bilden har inte jag tagit, men den visar väldigt bra hur staden ser ut från ovan. En skyddad vik och sedan själva staden till vänster. Vi bor ca 500 meter från vattnet. Staden är kuperad så vi har en fin nerförsbacke TILL stranden.

justify;">Sedan har jag varit ut och joggat, med målet att just fotografera stränderna. De bilderna ses längst ner.

I mitten syns även den vackra viken - förutom den del som jag då skymmer!

Katedralen i Santiago de Compostela

Kära dagbok!

När vi närmade oss katedralen så insåg vi att den verkligen var stor. Den ligger dessutom väldigt fint till eftersom man har bevarat det stora öppna torget framför kyrkan. Två av de hus, som syns i det föregående inlägget ligger just vid torget.

Vi planerade snabbt att göra två besök i katedralen, dvs både på kvällen och på morgonen. Och det var nog ett bra beslut.

På kvällen gick vi inte genom det vi trodde var huvudingången och kom in i en stor kyrka. Men det visade sig bara vara sidoingången. Kyrkan är korsformad men armarna är så breda att man lätt kan ta dem för huvudkyrkor. När vi kom in pågick en mässa, men det var många som promenerade omkring, så även vi gick försiktigt omkring i kyrkan. Som vi redan tidigare sett i Portugal så sparar man INTE på guldet när man inreder en kyrka. Det fanns MASSOR med guld att titta på. Vi såg att de hade sex mässor under dagen, så det pågår alltså en mässa nästan hela tiden. Vi så pilgrimmer som ringlade sig runt i kyrkan. Vi tänkte att vi tar det tidigt på morgonen. Då är det säkert ingen kö.

Sagt och gjort så återkom vi halv nio följande morgon, som råkade vara söndag. Då kunde vi lugnt gå omkring i kyrkan och fotografera och vi gick även ner till kistan med relikerna av det man tror är aposteln Jakob den äldre. En fin silverkista.

Sen bestämde vi oss för att ta den officiella rundvandringen. Den startade först 9.00, men redan innan så hade en liten kö vuxit fram utanför norra porten. Och kön växte rejält bakom oss innan de öppnade. Vi kom in genom porten, som alla som passerar vidrör. Alltså har den blivit rätt sliten. Så fick vi gå upp bakom koret och bakom den förgyllda(!) bysten av Jakob. Portugiserna omfamnade alla honom och kysste honom i nacken. Jag valde att klappa honom. Undrar hur de gjorde när svininfluensan härjade som värst?

Så kom vi även ett andra varv ner till relikskrinet. Nu var rummet fullt med pilgrimmer. Så ett TIPS till er som besöker katedralen. Gå före nio eller efter tio på kvällen. Då är kyrkan nästan tom. Men att de skulle ha 100.000 besökare per år är nog ett stort skämt. Det gör 300 per dag och jag tror att de tog in 300 redan innan vi hann ut!

Så gick vi tillbaka till katedralen via östra ingången (södra bakom den ståtliga trappan var stängd). Mässan skulle nämligen börja 10.00. Vi satte oss längt bak och följde med en halvtimme innan vi tröttna på portugisiskan. Vi begrep ju alltså absolut ingenting. Men vi kunde ju studera kyrkan och framför allt orglarna i lugn och ro.

Men hela tiden vi satt så kunde vi se hur kön av pilgrimmer ringlade sig på andra sidan koret och hur de kramade om den förgylda bysten av Jakob. 300 per dag...

Santiago de Compostela I

Kära dagbok!

På vår väg hade vi även inplanerat ett besök i Santiago de Compostela, som ju är mest känd för sin katedral och relikerna efter aposteln Jakob den äldre. Under medeltiden var detta den viktigaste vallfärdsorten i Europa och ännu är orten väldigt populär. Det kunde vi enkelt konstatera då vi körde från Rioja och kunde se otaliga vandrare längs vägen. Många hade den klassiska vandringsstaven. När vi kom fram kunde vi även se många äkta pilgrimmer i staden. Vissa sov på marken bredvid kyrkan.

Staden har fått sitt namn av Santiacobu dvs den helige Jakob och ligger i NV Spanien i ett område som heter Galicien. Det var det enda området som inte ens blev ockuperat av saracenerna under 1000-talet.

Det var år 813, som man hittade kvarlevorna av det som man ansåg att man nog med visshet kunde säga att tillhörde Jakob den äldre, även om han "bevisligen" dog i Jerusalem. Men så småningom byggde man en katedral och så småningom började folk vallfärda dit, eftersom man ju inte kunde nå Jerusalem innan korstågen.

Under medeltiden var det många som vallfärdade dit bl.a. även den Heliga Birgitta och hennes man. Nuförtiden lär det komma 100.000 pilgrimmer varje år, men detta tror jag är väldigt underskattat. Själv kunde jag se på kvällen att det gick en strid ström med besökare förbi kistan och statyn av Jakob och på morgonen när vi själva stod i kön, så ringlade sig kön lång redan några minuter över 9.00. Eftersom man kan passera kistan under 12 h, så räknade jag på skoj vad 4/minut gör och det blir 1.000.000 besökare. Om det är kö kl. 9.02 en söndagmorgon i mitten av december. Hur ska det då inte se ut i juli????

Katedralen finns naturligtvis med på UNESCOS världsarvslista och den finns även på de spanska cent-mynten.

Överallt i staden kunde man köpa vandringssatavar med eller utan pilgrimsmusslan. Vi valde att bara köpa en mussla eftersom den ju är enklare att transportera på våra "pilgrimsvandringar".

Rioja!

Kära dagbok!

Jag har inte riktigt haft ordning med denna blogg. Däremot har jag nog uppdaterat matbloggen och träningsbloggen. Men hur som helst så har vi besökt Rioja i norra Spanien. Området är ju känt som ett vindistrikt, och det var nog därför som vi besökte det. Vi valde att besöka staden Haro och även titta lite på vinrankorna. Mer om detta på min matblogg.

Haro är den näst största staden i Rioja och ligger i den västra delen.

Mitt i centrum fanns som brukligt ett stort torg med många restauranger och vinaffärer och även andra affärer:

På håll kunde man även de de närmsta bodegorna dvs vinhusen:

Kring torget fanns både restauranger, där de sålde lokala viner och naturligtvis även vinaffärer. Mer om detta på min matblogg.

Julstämningen försökte de även skapa trots att det ju liksom inte fanns någon snö eftersom det ju var ca +8 när vi anlände. Varmt tyckte vi då!

Kyrkans portal var verkligen vacker. Även tornet, men det rymdes inte på samma bild:

Château du Clos Lucé

Kära dagbok!

Så var det dags för första musikutflykten. Den bar av till Amboise och närmare bestämt till Château du Clos Lucé. Slottet är numera ett museum. Tidigare tillhörde det kungen i Frankrike och bland annat då Frans I, som ju var en av de som regerat längst tid och det gjorde han i sekelskiftet 1500. Han krigade mot italienarna och tog renässansen och Leonardo da Vinci med sig därifrån. Leonardo bodde sedan sina sista år just på slottet där han var anställd som uppfinnare och arkitekt för Frans I. Han planerade städer och slott. Han ritade kanske Château de Chambord.

I slottet finns nu många modeller av hans uppfinningar och upptäckter. Han studerade ju människokroppen och dess muskler genom att bl.a. undersöka döda kroppar.

Vi kunde se en modell av kanske den första bilen. Den drevs av ett urverk på samma sätt som en klockan

Vi kunde även se hans kanske mest berömda målning, La Giaconda. Även om jag misstänker att det var en kopia :)

Den musik vi kom för att lyssna på var den femte Europeiska festivalen för renässans musik. Så efter att vi hade vandrat runt i slottet och den stora trädgården så kunde vi sätta oss ner i ett hus i parken och lyssna till Ensemble Il Ballo. De spelade på flöjter, violiner, lutor, gitarrer och cembalo.

Solist var sopranen Luanda Siqueira. Vad jag kunde se från Google så kommer hon från Brasilien. vad jag kunde höra så sjöng hon väldigt vackert. Mycket fyllig sopran, kanske lite åt Mezzosopranhållet. Även repertoaren var omväxlande och glättig. Renässansmusik, kan ju annars bli lite långtråkig i längden, men timmen förflöt snabbt och de fick långa applåder och vi fick även några extrastycken och sedan beskrev de i detalj sina olika instrument på flytande franska :)

Dubbelslottet i Verneuil-sur-Indre

Kära dagbok!

På helgen var som sagt öppet hus på många slott, som annars är stängda. På söndagen bestämde vi oss för att beöka Verneuil-sur-Indre, som vi har ca 3 mil åt NO. När vi kom fram till slottet så kom vi ihåg att vi nog sett det när vi haft vägerna förbi några gånger. Vi har stannat och beundrat, men nu skulle vi alltså få titta lite närmare på det.
När vi sen kom närmare så kunde vi igen se att det var flera slott. Denna gång två. Det äldre, som syntes från vägen kallas Donjon dvs det är en är ett rent försvarssslott. Det blev färdigställt 1506. Det andra är ett mer normalt bostadsslott och färdigställdes på 1700-talet.

Vi kom in i nånslags föreläsningsal och efter en stund kom en guide, som pratade, pratade och viftade och pratade och viftade.

Så gick vi ut på gården och han visade på donjonen och fasaderna och vi gick runt det nyare slottet, vi gick upp i en trappa och ner i ett litet kapell. Inget så där jättespänannde. När han sen helt uppenbart var på väg på nästa runda, så frågade jag om vi inte alls skulle kunna komma in i det gamla slottet. Då sade han att chen ansåg att man inte kunde ha så stor grupper där och att man aldtig tidigare ens visat huset inifrån.
Nå så småningom kom chefen förbi och han fick nyckeln och vi kunde på andra varvet gå in och upp för en spiraltrappa så att vi tillslut nådde ända högst upp och kunde gå runt tornet. Då kunde jag fotografera bron där jag tidigare fotogragerat slottet.
Det gamla slottet visade sig vara ett internat för ungdomar. Vad syftet riktigt var kom vi inte underfund med, men de visade en hel del foton med ungdomar som arbetade med trädgårnarna som de hade i närheten.
Nå till sist blev det i alla fall värt resan. Det gamla slottet är i väldigt fint skick både utanpå och innanför även om mycket av känslan förvunnit innanför de tjocka murarna.
När vi sedan gick tillbaks till bilen så visad edig att två damer, som följt med på båda turerna gick in i heset bredvid bilen dvs de var helt enkelt bybor, som var nyfikna på slottet runt hörnet, som helt enkelt inte är öppet för allmänheten utan ägs av en stiftelse elelr något sådant. Spännande att vi fick vara med på den första rundturen!

Château de Boussay (*3)

Kära dagbok!

Så är vi då äntligen tillbaka i Loiredalen på "vårt" slott igen. Allt är sig likt. Athenes, den gula labradoren vaktar framför dörren och det är varmt och skönt.

Den första helgen har de en hel del slott öppna för allmänheten som annars inte är öppna elelr så är inträdet gratis. Eftersom vi sett en hel del av de, som normalt är öppna så försökte vi hitta några, som vi inte kunnat se tidigare.

Så på lördagen var vi och besökte Château de Boussay, som ligger inom joggingavstång från vårt eget slott - åtminstone om man är van med lite längre turer :)

Vi har vandrat runt där förut, men jag uppfattade det som om vi nu skulle kunna komma in i deras privata kyrka. Tyvärr hade jag missförstått det och det var byns kyrka mittemot, som var öppen. Men hur som helst så var det en trevlig promenad att i det varma vädret gå ett varv runt de tre slottena.

I våras träffade jag en av ägarna och hon berättade att de var tre systrar, som ägde dem. Det är ju egentligen tre olika slott från olika tider och i olika stilar. En del är från 1500-talet, en från 1600-talet och en från 1700-talet.

Sen är det ju lite spännande att borggården är helt omviven av en vallgrav med vatten. I våras lyckades jag till slut lura ut att vattnet kommer genom två bäckar hitom slottet, både från höger och vänster. Nu på hösten var tyvärr bäckarna helt torra. I vallgraven kunde vi åtminstone i våras se en hel del fiskar av rejäl storlek. Om de är ätliga eller inte vågar jag inte spekulera i. Men nog brukar ju de mesta gå att äta.

Så även om vi ju sett detta tidigare, så var det ju ett bra sätt att mentalt komma tillbaka till Loire. Man märker genast att vi inte är hemma i Norden, dvs det finns ju slott överallt här.