Kära dagbok!
Gårdagen var en ganska lugn dag eftersom dagens programnummer var på kvällen.
Vi hade planerat att besöka vår närmaste restaurang med en stjärna i Guide Michelin.
Den heter Le Lievre Gourmand. Lievre betyder hare, så det blir väl kanske haren, som tycker om god mat. Och vem gör nu inte det.
Vi var och tittade på internet på dagen eftersom de har menyerna där, men man vet ju aldrig om det är de aktuella.
Halv två for jag i alla fall för att simma till Belleville, som vanligt. 3000 meter börjar kännas kort. Det var +16 på mätaren. Sedan var jag och mellanhandlade i en liten supermarche. Osten sinar igen!
Sedan var det bara att invänta kvällen.
Vi hade bokat till 19.30 och startade i god tid dvs kvart i sju. Restaurangen ligger ca 3 mil från oss och borde ta en halvtimme enligt damen i burken. Snabbaste vägen blir över Bonny-sur-Loire och sedan över bron, där jag cyklade häromsistens och genom Beaulieu-sur-Loire. Sedan fortsatte vi bort från Loire ca 2 mil innan vi når den lilla byn Vailly-sur-Sauldre.
Radion spelar den gamla klassikern Sealed with a kiss, på franska. Orden l’amor dyker ofta upp. Så ser vi kyrkan och vet att vi inte har många meter kvar. Byn har knappast 1.000 själar.
Jag kör förbi restaurangen som ser mycket mörk ut och svänger bilen färdigt hemåt. S.k. Kalle Anka-parkering, som jag brukar säga på julafton när bilen måste parkeras vid julkyrkan så att man sedan i trängseln hinner hem så snart som möjligt för att se…
Frun blir orolig. Det syns inte ljus i något fönster och den lilla byn är helt öde. Blev det ändå något missförstånd. De borde ha ”sauf mardi” dvs stängt tisdag. Dessutom tyckte jag att mannen jag talade med talade bra engelska. Det är lätt att komma ihåg en sådan sak, för det har inte hänt så ofta.
Vi väntar några minuter i bilen så att klockan blir halv och stiger ur. När vi närmar oss dörren så ser jag att det lyser i köket. Det finns hopp. Vi går uppför stentrappan och kliver in. Rummet är stort och tomt, men det brinner en vacker brasa i den öppna spisen, så någon är hemma. En ung dam i kockkläder kommer fram och hälsar och frågar om vi reserverat. Det har jag, på förnamnet, som jag gör här för enkelhetens skull och hon känner igen namnet och visar oss till den andra delen av rummet.
Det finns några bord och stolar i olika stilar och vi får sätta oss ner i två mjuka skinnstolar med ett tio centimeter högt bord framför.
Så kommer hon med menyn och undrar vad vi vill ha för aperitif. Hon börjar räkna upp några, men visar sedan att de finns längst fram i vinlistan.
Vi börjar studera menyn och vinlistan. Så kommer hon in med ett fat med två små glas med någonslags tomatsoppa i och en sked med något med foie gras och en knäckig yta runtom. Inte vet vi vad det är, men bra slinker de ner. Nog förklarar hon noga vad det är, men inte är det så lätt att uppfatta allt…
Vi har vår strategi klar. Så när en lång man i kockkläder kommer in och hälsar och frågar om aperitif så beställer vi in ett varsitt glas vit Sancerre. Han frågar om vi vill tala engelska, men jag säger att franska går så bra. Det hör liksom till säger jag.
De har ett mycket litet och dyrt utbud av halva flaskor, vilket vi visste från internet. Så vi tänkte ta ett lätt rödvin och använda aperitifen i början av måltiden. Fungerar när man inte tar kir.
Menyn är lång, men det var den vi såg på nätet, så det underlättar. Först kommer tre alternativ till förrätt; ostron, makrill och kalvbräss. Frun vill ha makrill och jag är nyfiken på brässen. Frun vill absolut inte ha kalvbräss. Sedan har de en fisk och vaktel, och vi vill ha vaktel. Sedan ligger valet mellan ostbricka eller vit färskost, som jag prövat en gång och inte förstod iden med. Efterrättsvalet har vi klart sedan tidigare. Men jag noterar att det inte finns något ou dvs ”eller” mellan förrättsalternativen, som det finns mellan huvudrättsalternativen och ostalternativen. Kanske en självklarhet, men. Frun kan inte tro att man kunde få tre förrätter, men jag är lite fundersam. Men saken är klar. Vi beställer och de frågar nog.
Den manliga kocken kommer och undrar vad vi vill ha och jag beställer harmenyn. Då frågar han om huvudrättsalternativet och jag svarar två vaktlar. Sen vill han veta vilken efterrätt vi vill ha. Det brukar de fråga om har vi märkt på bättre restauranger. De enklare har alla varianter färdiga. När jag sedan säger att vi vill ha en flaska röd Sancerre blir han ifrån sig och förklara på engelska att vi ju får ostron till att börja med. Jag förklarar lugnt att jag förstår menyn och att vi tänkte ta den vita Sancerren till ostronen. Då blir han lugnare och går sin väg.
Efter ett tag kommer damen och visar oss in i restaurangen. Det är ett ljust rum, med traditionella bjälkar i taket och täta gardiner framför fönstren. Därför syntes inget ut. Rummet har sex bord och rymmer ca femton personer. Vi är ensamma i rummet. Hon visar oss till ett bord där vattnet är färdigt islaget och brödet ligger i en skål. Hon förevisar olja att doppa i och smöret att breda på. Jag tar en liten rund brödbulle och känner att den är ljummen. Den togs nog ut ur ugnen efter att vi kom!
Så kommer damen in med två tallrikar med en liten portion ostron. Hon förklarar tydligt vad det är, och vi förstår ju lite i all fall. Frun har aldrig vågat sig på ostron förr, så detta är hennes premiär. Jag gillar dem. I den breda tallriken ligger det i mitten tre ostron visar det sig. De är helt råa, men ligger på en bädd av lite grönsaker och något annat, som vi inte kommer underfund med. Vinet passar bra.
Så byter hon bort tallrik och kommer in med två tallrikar med makrill, två fyrkanter av tomat-något och pesto-sorbet. Dvs frusen provensalsk grönsakssoppa. Under detta finns en mörk sås. Så kommer Frun på att nästa rätt rimligen blir brässen.
Och helt korrekt så kommer damen in med två tallrikar med två fyrkanter. Den ena gjord på kalvbräss och den andra av svart trumpetsvamp. Nå det är gott och svampen får ju att Frun även vågar pröva brässen. Han har kryddat bägge med koriander. En av mina favoritkryddor. Har alltid koriander i kökslandet. Bladen använder jag i sallader och fröna går till allt.
Så övergår vi till vår röda Sancerre. Den är gjord på Pinot Noir, vilket man verkligen inte skulle kunna tro. Den är ljus och väldigt lätt i smaken. Alla de andra rödvinerna skulle enligt min smak vara för kraftiga till fågeln och omöjliga till brässen. Men detta går bra.
Vi har fått sällskap av tre män på andra sidan av rummet. Kocken börjar komma in med förrätterna åt dem, den ena efter den andra.
Så kommer vår huvudrätt. En varsin vaktel, dvs två pyttesmå ben och två pyttesmåfileer på en bädd av små blomkålsbitar, och gåsleverbitar och lite örter och en vinsås längst ner i den djupa tallriken. Vinet är mjukt och fint. Vakteln är tillredd precis så som jag skulle vilja kunna laga den. Tur att vi har bröd att doppa i såsen.
Gårdagen var en ganska lugn dag eftersom dagens programnummer var på kvällen.
Vi hade planerat att besöka vår närmaste restaurang med en stjärna i Guide Michelin.
Den heter Le Lievre Gourmand. Lievre betyder hare, så det blir väl kanske haren, som tycker om god mat. Och vem gör nu inte det.
Vi var och tittade på internet på dagen eftersom de har menyerna där, men man vet ju aldrig om det är de aktuella.
Halv två for jag i alla fall för att simma till Belleville, som vanligt. 3000 meter börjar kännas kort. Det var +16 på mätaren. Sedan var jag och mellanhandlade i en liten supermarche. Osten sinar igen!
Sedan var det bara att invänta kvällen.
Vi hade bokat till 19.30 och startade i god tid dvs kvart i sju. Restaurangen ligger ca 3 mil från oss och borde ta en halvtimme enligt damen i burken. Snabbaste vägen blir över Bonny-sur-Loire och sedan över bron, där jag cyklade häromsistens och genom Beaulieu-sur-Loire. Sedan fortsatte vi bort från Loire ca 2 mil innan vi når den lilla byn Vailly-sur-Sauldre.
Radion spelar den gamla klassikern Sealed with a kiss, på franska. Orden l’amor dyker ofta upp. Så ser vi kyrkan och vet att vi inte har många meter kvar. Byn har knappast 1.000 själar.
Jag kör förbi restaurangen som ser mycket mörk ut och svänger bilen färdigt hemåt. S.k. Kalle Anka-parkering, som jag brukar säga på julafton när bilen måste parkeras vid julkyrkan så att man sedan i trängseln hinner hem så snart som möjligt för att se…
Frun blir orolig. Det syns inte ljus i något fönster och den lilla byn är helt öde. Blev det ändå något missförstånd. De borde ha ”sauf mardi” dvs stängt tisdag. Dessutom tyckte jag att mannen jag talade med talade bra engelska. Det är lätt att komma ihåg en sådan sak, för det har inte hänt så ofta.
Vi väntar några minuter i bilen så att klockan blir halv och stiger ur. När vi närmar oss dörren så ser jag att det lyser i köket. Det finns hopp. Vi går uppför stentrappan och kliver in. Rummet är stort och tomt, men det brinner en vacker brasa i den öppna spisen, så någon är hemma. En ung dam i kockkläder kommer fram och hälsar och frågar om vi reserverat. Det har jag, på förnamnet, som jag gör här för enkelhetens skull och hon känner igen namnet och visar oss till den andra delen av rummet.
Det finns några bord och stolar i olika stilar och vi får sätta oss ner i två mjuka skinnstolar med ett tio centimeter högt bord framför.
Så kommer hon med menyn och undrar vad vi vill ha för aperitif. Hon börjar räkna upp några, men visar sedan att de finns längst fram i vinlistan.
Vi börjar studera menyn och vinlistan. Så kommer hon in med ett fat med två små glas med någonslags tomatsoppa i och en sked med något med foie gras och en knäckig yta runtom. Inte vet vi vad det är, men bra slinker de ner. Nog förklarar hon noga vad det är, men inte är det så lätt att uppfatta allt…
Vi har vår strategi klar. Så när en lång man i kockkläder kommer in och hälsar och frågar om aperitif så beställer vi in ett varsitt glas vit Sancerre. Han frågar om vi vill tala engelska, men jag säger att franska går så bra. Det hör liksom till säger jag.
De har ett mycket litet och dyrt utbud av halva flaskor, vilket vi visste från internet. Så vi tänkte ta ett lätt rödvin och använda aperitifen i början av måltiden. Fungerar när man inte tar kir.
Menyn är lång, men det var den vi såg på nätet, så det underlättar. Först kommer tre alternativ till förrätt; ostron, makrill och kalvbräss. Frun vill ha makrill och jag är nyfiken på brässen. Frun vill absolut inte ha kalvbräss. Sedan har de en fisk och vaktel, och vi vill ha vaktel. Sedan ligger valet mellan ostbricka eller vit färskost, som jag prövat en gång och inte förstod iden med. Efterrättsvalet har vi klart sedan tidigare. Men jag noterar att det inte finns något ou dvs ”eller” mellan förrättsalternativen, som det finns mellan huvudrättsalternativen och ostalternativen. Kanske en självklarhet, men. Frun kan inte tro att man kunde få tre förrätter, men jag är lite fundersam. Men saken är klar. Vi beställer och de frågar nog.
Den manliga kocken kommer och undrar vad vi vill ha och jag beställer harmenyn. Då frågar han om huvudrättsalternativet och jag svarar två vaktlar. Sen vill han veta vilken efterrätt vi vill ha. Det brukar de fråga om har vi märkt på bättre restauranger. De enklare har alla varianter färdiga. När jag sedan säger att vi vill ha en flaska röd Sancerre blir han ifrån sig och förklara på engelska att vi ju får ostron till att börja med. Jag förklarar lugnt att jag förstår menyn och att vi tänkte ta den vita Sancerren till ostronen. Då blir han lugnare och går sin väg.
Efter ett tag kommer damen och visar oss in i restaurangen. Det är ett ljust rum, med traditionella bjälkar i taket och täta gardiner framför fönstren. Därför syntes inget ut. Rummet har sex bord och rymmer ca femton personer. Vi är ensamma i rummet. Hon visar oss till ett bord där vattnet är färdigt islaget och brödet ligger i en skål. Hon förevisar olja att doppa i och smöret att breda på. Jag tar en liten rund brödbulle och känner att den är ljummen. Den togs nog ut ur ugnen efter att vi kom!
Så kommer damen in med två tallrikar med en liten portion ostron. Hon förklarar tydligt vad det är, och vi förstår ju lite i all fall. Frun har aldrig vågat sig på ostron förr, så detta är hennes premiär. Jag gillar dem. I den breda tallriken ligger det i mitten tre ostron visar det sig. De är helt råa, men ligger på en bädd av lite grönsaker och något annat, som vi inte kommer underfund med. Vinet passar bra.
Så byter hon bort tallrik och kommer in med två tallrikar med makrill, två fyrkanter av tomat-något och pesto-sorbet. Dvs frusen provensalsk grönsakssoppa. Under detta finns en mörk sås. Så kommer Frun på att nästa rätt rimligen blir brässen.
Och helt korrekt så kommer damen in med två tallrikar med två fyrkanter. Den ena gjord på kalvbräss och den andra av svart trumpetsvamp. Nå det är gott och svampen får ju att Frun även vågar pröva brässen. Han har kryddat bägge med koriander. En av mina favoritkryddor. Har alltid koriander i kökslandet. Bladen använder jag i sallader och fröna går till allt.
Så övergår vi till vår röda Sancerre. Den är gjord på Pinot Noir, vilket man verkligen inte skulle kunna tro. Den är ljus och väldigt lätt i smaken. Alla de andra rödvinerna skulle enligt min smak vara för kraftiga till fågeln och omöjliga till brässen. Men detta går bra.
Vi har fått sällskap av tre män på andra sidan av rummet. Kocken börjar komma in med förrätterna åt dem, den ena efter den andra.
Så kommer vår huvudrätt. En varsin vaktel, dvs två pyttesmå ben och två pyttesmåfileer på en bädd av små blomkålsbitar, och gåsleverbitar och lite örter och en vinsås längst ner i den djupa tallriken. Vinet är mjukt och fint. Vakteln är tillredd precis så som jag skulle vilja kunna laga den. Tur att vi har bröd att doppa i såsen.
Ostkärran kommer in och kocken kommer själv fram med den till vårt bord. Den har ca tio sorter, vilket ju är mindre än vad de brukar ha. Frun väljer Soumatrain, Stilton och en rökt ost, som görs på stället. Sedan får hon även ett fikon, en dadel och lite salladsblad med olja och balsamvinäger. Bröd har vi ju sedan förr.
Själv väljer jag en Olivet cenré, en ädelost från Orleans, en nyhet för mig. St-Nectaire, den rökta och en liten bit Valency eller pyramiden som den kallas. Den kommer från slottet Valency, som ägdes av Napoleons utrikesminister Tallyerand. Den ser ut som en avhuggen pyramid och sägnen säger att när Nappe kom till Valency efter sin kanske inte helt lyckade rundtur i Egypten blev han serverad denna pyramidost. Då tog han svärdet och högg av högsta toppen. Han vill inte se pyramider mer! Så fick den sin slutliga form.
Nåja, hur som helst så är det kanske den godaste osttallrik jag ätit. Frukten passar otroligt bra till osten och de är alla av ypperlig kvalitet. Jag har ätit St-Nectaire flere gånger, men aldrig så krämig som denna. Vinet passar fortfarande.
Vi får våra olika chokladefterrätter och kan börja konstatera att det lider mot sitt slut. Vi är fortfarande bara fem gäster i rummet. Kocken kommer in och frågar om vi vill ha något mer, men jag säger att kaffe utan cognac är ju ingen höjdare och att vi har en bit att köra. Vi diskuterar lite vår vistelse i Bourgogne och våra trumpetsvampar här och vad vi har hemma och vad han hittar här. En mörkhyad ung dam kommer in och bjuder på tre olika sorters minibakelser. Vi väljer två var.
Då notan skall klaras av passar jag på att fråga hur länge han haft stället. Han har haft det femton år och stjärnan har han haft i fyra. Han bodde som liten i Australien och därför talar han engelska. Så följer han oss till dörren och tar i hand och önskar oss en fortsatt trevligt tid i Frankrike.
Vi är nöjda med kvällen. Vi förväntade oss fyra rätter och kanske lite små tilltugg. Vi fick sex rätter med förtilltugg och eftertilltugg.
Atmosfären var väldigt avslappnad och det var trevligt att kocken då han hade tid även kom och serverade oss och även kunde diskutera lite med oss. Man kände sig verkligen som hemma hos honom. Helt klart värt en liten utflykt. Tur att måltiderna tar sin tid här en sån här kväll.
Om man dessutom betänker att priset inte var värre än 39 Euro per person, så var det inte så dumt. Hemma får man nog inte ens ostron, vaktel och en glassboll för det.
På hem känns det att man är mätt, men inte alls övermätt. Att portionerna var små behövs kanske inte nämnas. Men en sån här måltid är nog verkligen svår att fixa ihop hemma. Med sex rätter för två.
På väg hem tycker damen att det är snabbast via Belleville. Så vi passerar simhallen och far över den andra bron, som jag cyklade över.
Vitsord: *****
h s
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar