Kära dagbok!
Så var det då dags att styra kosan mot Tours igen. Vi fick ju några biljetter till Verdis Requiem när vi var där häromsistens. Vi visste att det var bad-bad platser, men tänkte att det nog skulle höras i hela lokalen.
Vi styrde mot prefekturen där vi ju förra gången hittade parkeringsplatser - detta gissel i storstäderna här. Men inte en plats. Så vi irrade omrkring ett tag och såg lite vilka desperata platser andra tagit. Så småningom hittade jag en plats där man kunde ställa en bil. Vi var nog lite oense om det var en parkeringsplats, men det var ju söndag.
Så tog vi lite chips, nötter och Cola i bilen. Nyttigt och enkelt :) Konserten började ju nämligen 17.00 så vi hade planerat att ta middagen när vi kom hem.
Så gick vi mot teatern och så den långa kön ringlandes. Exakt 16.35 öppnades dörrarna och vi kunde gå in direkt när vi kom fram.
Vi hade ju lite hunnit se trappan vid första besöket och den var mäktig. Det är allstå en teater även om det ändå är något som heter opera de Tours som arrangerar dessa konserter. De ger tre uppsättningar av stycket. Detta var den mittersta.
Vi visste att platserna skulle vara dåliga, men inte var det så dumt egentligen att sitta uppe på tredje balkong, men närmast kanten. Vi hade fin utsikt och takkronan såg vi på nära håll.
Tvärsöver salen såg vi den "kungliga logen" med emblemet RF III. Till slut lurade jag ut att det nog betydde tredje republiken eftersom jag även såg årtalet 1889 ingaverat. Teatern är alltså byggd några år efter Paris-operan och är rikligt rekorerad i guld i senbarockstil.
De satt och övade ännu när vi kom in, men redan 17.08 satte de igång. Ränkade enkelt till 65 i oskestern. Såg 120 i kören, men de kunde ha varit fler. Och så hade de naturligtvis fyra solister.
Sopranen, som nog fick jobba betydligt mer än under Brams Requiem hette Manon Feubel. En stor dam, som enligt hennes hemsida tydligen fått ledigt några dagar från den klassiska La Scala i Mailano. Där var ju även Verdi verksam.
Alten hette Marie-Nicole Lemieux och är från Canada. Där är hon verksam vid en opare och kommer även där att uppträda i Verdis Requiem under våren!
De manliga solisterna hade det lättare.
Verket är ett mästerligt stycke. Väldigt omväxlande med både arior och maffiga körverk och ibland körde oskestern på så att man nog inte hade hört ett reaplan inomhus ens. Xyntia kändes plötsligt nästan som en liten västanfläkt.
Konserten avslutades 18:45 utan några extranummer men med tio minuters applåder och hurrarop. Det var de värda. En upplevelse utöver det vanliga. Tur att vi även fick två biljetter till Puccinis Tosca senare i vår.
Väl ute så var det bara att traggla ut bilen och följa guiden hemåt. Hamnade i misstag på motorvägen och tyckte sen att vi inte skulle ta av första avtaget efter 3 mil utan hoppades på ett lite närmare söderut. Hamnade 27 km vidare till Chatellerault och fick köra åt NO (!) för att kommahem. Nå en fördel med att köra fel på motorväg är ju att det går fort i alla fall. Men nog kunde de ju ha avfarter lite oftare. Men de måste ju ha sina kassor. Nu kostade det drygt 7 pengar. Kanske det även blir lite billigare att bygga motorvägar, när man inte måste bygga en avfart till varje mjölkpall.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar