Byn, Portugal och Guillou

Kära dagbok!

Nu börjar simningen kännas passé, även om det igår var +17 och jag inte har kollat bassängen på ett tag. Istället så fungerar ju joggningen och cykling i solen bra!

Har kanske inte skrivit så mycket om centrum i vår by. Orsaken är enkel. Det finns inte så mycket att säga. Där finns ett försvarsslott från typ 1100-talet, som vi inte ännu besökt, men som finns i vår januariplan. Sen finns ett apotek och turistbyrå, där de kan engelska! Tack och lov! Frun köpte föresten sitt influensavaccin där och jag fick debutera som sjuksyster.
Så finns det ett fint litet boulangeri och en livsmedelsaffär, som man far till om man glömt nåt under shoppingturen till byn 7 km bort. Sen finns ett charkuteri. Riktigt bra, även om vi ju köper det mesta på stormarknaderna.
Sen har vi ju vår marknad i centrum varje torsdag. Vi är inte så flitiga besökare.
Sen är det väl en frisersalong, blombutik och som sig bör TVÅ restauranger. Var de får sina kunder kan man nog undra över. Men så ser det ut kring kyrkan, som ju naturligtvis står mitt i byn.

I veckan var vi på svarsvisit till våra lokala vänner från den höga nord. Vi var bjudna till 12.00. När vi kom så var bordet redan serverat och vi kunde direkt inleda med aperitifen. Just då tänkte jag, att det här bör ju gå snabbare än då de var till oss, eftersom vi ju redan i våras gjorde husrundturen.
De ska ju som sagt fara till Portugal över vintern efter att ha bott några år i Loire. De kom då från Spanien med en personbil, men nog hade de en hel del med sig. Vi kunde bland annat fingra på två stenar från Berlinmuren, som värden hackade ut med hyrd hacka för snart tjugo år sen. Vi förevisades även ett fantastiskt broderi, som gjorts av några Nordkoreaner, och som de fått av en vän då de bodde i Moskva för många år sen. Ja, nog skulle man vilja se när de packar inför sina flyttningar!
Nå, efter mat och en tårta, som smalt i munnen och försvann från bordet, en del utbyte av livserfarenhet och anekdoter, såg jag plötsligt att klockan var halv sex. Ojdå. Snart är det ju middagsdags! Det blev lite slutdiskussioner men lite efter sex så kunde vi fara iväg. Med en inbjudan till att komma till Portugal vid Nyår!
Ojdå. Det är ca 170 mil dit. Och vi kan ju inte heller språket. Först tänkte jag nog att det är inget som vi nappar på, men så småningom så kom ju våra vanliga tankar fram: ”Man måste ju ta chansen när den kommer”.
Vi har ju planerat att göra någon utflykt; Bretagne, Lourdes, Champagne, Paris med operan, ..eller så. Vi bor ju sju timmar från hela Frankrike - utom Provence. Vi hoppas ju att vi nångång igen kan vistas i Frankrike nån vinter, men kommer vi då att känna någon i Portugal? Och nu har vi inte egna husdjur, för första vintern på över tjugo år. Så - vad ska vi göra? Jag skojade med värdinnan när vi for och sade ändå artigt till slut att, kanske vi kommer med en påse ostron och en Champagne. Ja, tusan vem vet...
Väl hemma var det bara att packa upp efter handlandet, som vi gjort innan besöket och att tillreda middagen. Tack och lov hade jag planerat med hela räkor, bröd, crème fraîse och citron. Osttallriken och chokladpralinerna var inte heller så knepiga. När vi sen ätit och diskuterat färdigt – eller kommit några steg framåt i alla fall - , så hade vi suttit drygt nio timmar vid matbordet på en dag. Börjar kännas som vi skulle vistas i Frankrike.

Nu har jag i alla fall tragglat mig igenom Jan Guillons självbiografi.
Få böcker har fått mig att gäspa så många gånger.
Boken om Kristina var intressant och gav en delvis annan bild av drottningen än den lilla jag fått i skolan. Sen läste jag ju Magdalena Graafs självbiografi, som ju ändrade den lilla bild jag fått via tidningarna hos frisören med 180 grader. Bilden av Guillou ändrades inte märkbart, även om en del detaljer tillkom.
På pärmen ser man att han sitter framför en skrivmaskin, vilken jag redan visste från ett reportage från hans skrivarlya. Sen ger han ju ut böckerna på ”eget förlag”. Jag tror att dessa faktorer förklarar till största del varför boken (böckerna) blir som de blir.

Jag han skriker ju nästan efter en recensioner och det ska han få!
Han skriver allstå allt på vanlig skrivmaskin. Korrigerar och skriver igenom en gång till. Intellektuellt imponerande, men inte alltid så bra resultat.
Att ha eget förlag betyder antagligen att han inte har någon lektör, som kommer med kommentarer/krav. Och så kan det ju vara så att ingen av hans vågar säga att kejsaren är naken.
När jag började på boken så gäspade jag säkert två gånger er sida de första hundra sidorna, men tänkte ändå att jag fixar det. Efter 200 sidor kollade jag i innehållsförteckningen och såg att boken var på 450 sidor. Det är nackdelen att ha en e-bok. Man ser inte tegelstenen!
Men så småningom tröttnade han vid maskinen och det började gå fortare framåt. Efter några tiotal sidor om Hamilton, så kom även två dussin om Arn, som ju är min favorit! Suck.
Det verkar som om han har antalet sidor i boken i omvänt förhållande till läsarnas intresse av hans böcker. Men han skriver ju själv att efter femte Hamilton behövde han inte bry sig om räkningarna längre, och han kunde skriva vad han ville. Synd om oss läsare.
Men i denna bok med titeln ”Ordets makt och vanmakt" så skulle jag ha velat veta hur hans Arn-böckler påverkade de infekterade diskussionerna mellan den sk Uppsalaskolan och Östgötaskolan. Men inte ett ord.
Och om jag säger om andra böcker så är ju hans häxbok på samma sätt. Fruktansvärt lång(tråkig) i början, men sen får den nytt liv, som om han börjat på nytt. Nä, han borde börja med orbehandlare. Han har ju råd!
Jag behöver däremot inte bry mig om miljontalsläsare när jag skriver långtråkigt i min dagbok. Det är bloggskrivarens privilegium.