Kära dagbok!
Chateau de Chenonceau är ett av Frankrikes mest välbesökta slott. Varje år har det mer än en miljon besökare. Det är privatägt. Inträdet är kring 10 euro, dessutom har de två restauranger och säljer ett eget vin så omsättningen överstiger säkert 20 miljoner euro.
Slottet ligger vackert belägen och har byggts över floden Cher. Det har även tre trädgårdar. Två enbart som prydnad, men även en stor köksträdgård.
Slottet börjar byggas av Thomas Bohier år 1512, på Ludvig XII:s tid. Försvarstornet från det tidigare tornet bevaras. Fiffigt nog sätter han sina initialer på en av de förnäma spirarna med hans motto på latin: Om slottet blir färdigt, kommer det att bevara mitt minne.
Hans hustru Catherine Briconnet färdigställde det 1521 under Frans I:s tid.
Han dör 1524 i kriget mot Italien och hon dör 1526.
Frans I konfiskerar slottet på traditionellt vis och ger det åt sin son, den blivande Henrik II:s ägo, som i sin tur skänker det till sin älskarinna Diane de Poitier. Det är hon som anlägger den stora trädgården och låter bygga en bro över floden. Efter Henriks död tar änkan Katarin ade Medici tillbaka slottet – hur nu det kunde gå till. I alla fall hamnar stackars Diane då till Chateau Chaumont. Vi har besökt det underbara slottet, som är beläget på en kulle högt över Loire.
Katarina de Medici anlade den andra, mindre trädgården och ett galleri över floden. Senare har även en andra våning byggts.
I mitten av 1800-talet återställs slottet i ursprungligt skick.
1913 köps slottet av familjen Menier, som äger det ännu idag.
Alla dessa personer och även många andra samtida finns även i det vaxkabinett, som finns i ett av de små husen.
Vi kommer in genom porten och väljer att gå rakt fram längs den väldiga platanalleén. En man går och hackar på stammarna och markerar ett av träden som han noggrant undersöker. Verkar vara maskar på gång i de väldiga träden. Vi ser mängder av cyklamen under platanerna till höger. Jag undrar varför vi säger cyklamenrött, när de vilda är ljusblå.
Så kommer vi fram mot slottet och har en väldig gräsmatta framför oss. Vi väljer att börja med att gå till rastaurangen i orangeriet för att beställa ett bord till 12.30.
Sedan tar vi en tur genom Katarinas trädgård mot floden Cher. Gräsmattorna är prydligt nyklippta och doftar gott. Solen skiner frikostigt och några fåglar sjunger vackert i det väldiga barrträd som omger parkerna, trots att det snart är mitten av oktober. En och annan turist går även med kortbyxor. Vi brukar kalla dem engelsmän eftersom de oftast är det. Lokalbefolkningen går redan med tjocka tröjor och vi ligger mittemellan.
Beundrar slottet och ser att floden är brunaktig nu efter regnet.
Tar en minnesbild med Frun och lilla Somftli, som hon fick av sin systerdotter Sofia. Hon fick en inbjudan att komma till Frankrike, men kunde inte komma. Så nallen, som Frun fick av henne fick komma med i hennes ställe. Vi är inte helt säkra på att den heter Somftli, men det var i alla fall så hon skrev namnet på teckningen som medföljde.
Sedan går vi ett varv runt Dianas park. Den är betydligt större. När man går runt högt uppe längs den breda gången som omger hela parken så ser man parken bra samtidigts som man kan se slottet och floden ur olika synvinklar. Det gäller att se helheten och inte de enskilda blommorna.
Sedan är det lämpligt att söka sig mot restaurangen, som är beläget i det gamla orangeriet. VI får det första bordet till höger. Vi ser nu att alla bord är reserverade, så det var bra att vi gick dit direkt. Enbart några bord har dock gäster när vi kommer.
Takhöjden är det traditionella kring åtta meter. Några hjorthuvuden försöker kanske visa de historiska banden till detta tidigare jaktslott. Några vackra kvinnostatyer ser ut att hålla taket på plats. De enorma ljuskronorna bidrar tillsammans med de långa färggranna gardinerna och de enorma blombuketterna till trevnaden och luftigheten i rummet. På golvet har man ett vackert mosaikgolv.
Vi väljer den enklaste lokala menyn och har sju förrätter och fyra huvudrätter och tre efterrätter att välja emellan. Frun väljer ankterrin till förrätt medan jag prövar aniskryddad marinerad lax. Till förrätt väljer vi båda grisragu. Efter den varma filodegsinbakade osten på en salladsbädd får vi till sist restaurangens höjdpunkt, något som de kallar omelette Chenonceau. En underbart vacker och god glass-skapelse. Hemma har jag försökt göra en inspiration av denna och redan den tycker Frun är en av mina bästa efterrätter. Ett glas vin från slottets egen produktion får ackompanjera maten.
Visserligen kostar denna måltid mer än de tidigare luncherna, men med fyra rätter så kan den snarast jämföras med en middag på restaurang hemma. Om man då beaktar smak, utseende och den generösa förrättsportionen, så kan man säga att det skulle kosta mer än det dubbla hemma. Motsvarande vin på monopolet hemma kostar mer än vad de tar för att servera det till bords här. Kanske det är därför som fransmännen är flitigare att besöka restauranger?
När efterrätten är uppäten säger Frun som vanligt: Och hur skall man nu orka gå och titta på slottet?
Nå vi vandrar sakta mak mot slottet och går in genom den väldiga träportalen och börjar rundvandringen. Till vänster finns ett litet vackert kapell. Efter bibliotek och arbetsrum kommer vi till det Diane de Poitiers underbart vackra rum. Frans den I:s rum går inte heller det av för hackor. Framför allt är det som vanligt de enorma och mycket fint utsmyckade spisarna som drar uppmärksamheten till sig. Tyvärr har de inte tänt i någon idag. Senast hade de en i bruk. Rummen har vackra gobelänger, underbara tavlor, vackra stolar och enorma blomsterarrangemang. Första gången trodde vi faktiskt, skam att säga att de var falska eftersom de var så enormt stora och fullständigt perfekta. För även om de har en kruka, som är en meter bred med exempelvis cyklamenröd cyklamen, så finns det inte en enda blomma eller ett enda blad som har börjat sloka.
Det blir en lång promenad genom de många rummen i de båda första våningarna. Man skall inte heller missa det märkliga sorgerum, som Katarinas sonhustru lät göra då hennes man Henrik III blev mördad. Huvudfärgen är svart. Den enda prydnaden är ett Kristushuvud med törnekrona. Även väggarna är prydda med törnekronor.
De långa kabinetten är mäktiga att promenera i. Dels är de vackra och mäktiga med stengolv respektive trägolv, dels är utsikten över floden Cher åt båda håll imponerande.
Till slut har vi gått igenom alla sovrum och salonger. Ludvig XIV:s salong väljer jag att gå in till ännu en gång innan vi går ut i solskenet på nytt. Frun går och köper några vykort till den lilla affären som är belägen i tornet, som är äldre än slottet.
Sedan vandrar vi mot utgången men tar vägen genom grönsaksträdgården och även en liten omväg för att vandra bland den vilda cyklamen de har. Men nu börjar även D-kaninen känna att efter två svamputflykter och den förlängda joggingturen igår och tretimmars bilturen och en tretimmars vandring här i två omgångar utan att få sitta att det ändå var tur att vi strök det andra slottsbesöket, som jag någon gång i min vildaste fantasi hade med. Det var kanske GPSens förtjänst att det ströks.
Det kan tänkas att det verkar långt att fara och titta på slottet fastän vi inte bor helt i knutarna denna gång. Men man kan konstatera att vi idag sett bilar och turister från England, Schweiz, Rumänien, Tyskland, Japan och USA. Många av dem gör antagligen Europa eller åtminstone Frankrike på en vecka och väljer att besöka detta slott
Vi har besökt detta slott tre gånger. Varje gång har vi inte vetat när vi har möjlighet nästa gång. Men när vi nästa gång kan besöka slottet under en dagstur, så kommer vi igen. Det är säkert.
Förutom allt det vackra de har i form av fasader, spisar, tavlor, sängar, trädgårdar, floden osv kännetecknas slottet av att det är så ombonat och välstädat, trots de enorma turistmängderna. Även inomhus har de gjort väldiga ansträngningar på att ha säsongsanpassade och oerhört stora och vackra blomsterarrangemang. Varje besök har kantats av helt olika blomsteruppsättningar.
Chateau de Chenonceau: ***** Restaurangen i Orangeriet: *****
Chateau de Chenonceau är ett av Frankrikes mest välbesökta slott. Varje år har det mer än en miljon besökare. Det är privatägt. Inträdet är kring 10 euro, dessutom har de två restauranger och säljer ett eget vin så omsättningen överstiger säkert 20 miljoner euro.
Slottet ligger vackert belägen och har byggts över floden Cher. Det har även tre trädgårdar. Två enbart som prydnad, men även en stor köksträdgård.
Slottet börjar byggas av Thomas Bohier år 1512, på Ludvig XII:s tid. Försvarstornet från det tidigare tornet bevaras. Fiffigt nog sätter han sina initialer på en av de förnäma spirarna med hans motto på latin: Om slottet blir färdigt, kommer det att bevara mitt minne.
Hans hustru Catherine Briconnet färdigställde det 1521 under Frans I:s tid.
Han dör 1524 i kriget mot Italien och hon dör 1526.
Frans I konfiskerar slottet på traditionellt vis och ger det åt sin son, den blivande Henrik II:s ägo, som i sin tur skänker det till sin älskarinna Diane de Poitier. Det är hon som anlägger den stora trädgården och låter bygga en bro över floden. Efter Henriks död tar änkan Katarin ade Medici tillbaka slottet – hur nu det kunde gå till. I alla fall hamnar stackars Diane då till Chateau Chaumont. Vi har besökt det underbara slottet, som är beläget på en kulle högt över Loire.
Katarina de Medici anlade den andra, mindre trädgården och ett galleri över floden. Senare har även en andra våning byggts.
I mitten av 1800-talet återställs slottet i ursprungligt skick.
1913 köps slottet av familjen Menier, som äger det ännu idag.
Alla dessa personer och även många andra samtida finns även i det vaxkabinett, som finns i ett av de små husen.
Vi kommer in genom porten och väljer att gå rakt fram längs den väldiga platanalleén. En man går och hackar på stammarna och markerar ett av träden som han noggrant undersöker. Verkar vara maskar på gång i de väldiga träden. Vi ser mängder av cyklamen under platanerna till höger. Jag undrar varför vi säger cyklamenrött, när de vilda är ljusblå.
Så kommer vi fram mot slottet och har en väldig gräsmatta framför oss. Vi väljer att börja med att gå till rastaurangen i orangeriet för att beställa ett bord till 12.30.
Sedan tar vi en tur genom Katarinas trädgård mot floden Cher. Gräsmattorna är prydligt nyklippta och doftar gott. Solen skiner frikostigt och några fåglar sjunger vackert i det väldiga barrträd som omger parkerna, trots att det snart är mitten av oktober. En och annan turist går även med kortbyxor. Vi brukar kalla dem engelsmän eftersom de oftast är det. Lokalbefolkningen går redan med tjocka tröjor och vi ligger mittemellan.
Beundrar slottet och ser att floden är brunaktig nu efter regnet.
Tar en minnesbild med Frun och lilla Somftli, som hon fick av sin systerdotter Sofia. Hon fick en inbjudan att komma till Frankrike, men kunde inte komma. Så nallen, som Frun fick av henne fick komma med i hennes ställe. Vi är inte helt säkra på att den heter Somftli, men det var i alla fall så hon skrev namnet på teckningen som medföljde.
Sedan går vi ett varv runt Dianas park. Den är betydligt större. När man går runt högt uppe längs den breda gången som omger hela parken så ser man parken bra samtidigts som man kan se slottet och floden ur olika synvinklar. Det gäller att se helheten och inte de enskilda blommorna.
Sedan är det lämpligt att söka sig mot restaurangen, som är beläget i det gamla orangeriet. VI får det första bordet till höger. Vi ser nu att alla bord är reserverade, så det var bra att vi gick dit direkt. Enbart några bord har dock gäster när vi kommer.
Takhöjden är det traditionella kring åtta meter. Några hjorthuvuden försöker kanske visa de historiska banden till detta tidigare jaktslott. Några vackra kvinnostatyer ser ut att hålla taket på plats. De enorma ljuskronorna bidrar tillsammans med de långa färggranna gardinerna och de enorma blombuketterna till trevnaden och luftigheten i rummet. På golvet har man ett vackert mosaikgolv.
Vi väljer den enklaste lokala menyn och har sju förrätter och fyra huvudrätter och tre efterrätter att välja emellan. Frun väljer ankterrin till förrätt medan jag prövar aniskryddad marinerad lax. Till förrätt väljer vi båda grisragu. Efter den varma filodegsinbakade osten på en salladsbädd får vi till sist restaurangens höjdpunkt, något som de kallar omelette Chenonceau. En underbart vacker och god glass-skapelse. Hemma har jag försökt göra en inspiration av denna och redan den tycker Frun är en av mina bästa efterrätter. Ett glas vin från slottets egen produktion får ackompanjera maten.
Visserligen kostar denna måltid mer än de tidigare luncherna, men med fyra rätter så kan den snarast jämföras med en middag på restaurang hemma. Om man då beaktar smak, utseende och den generösa förrättsportionen, så kan man säga att det skulle kosta mer än det dubbla hemma. Motsvarande vin på monopolet hemma kostar mer än vad de tar för att servera det till bords här. Kanske det är därför som fransmännen är flitigare att besöka restauranger?
När efterrätten är uppäten säger Frun som vanligt: Och hur skall man nu orka gå och titta på slottet?
Nå vi vandrar sakta mak mot slottet och går in genom den väldiga träportalen och börjar rundvandringen. Till vänster finns ett litet vackert kapell. Efter bibliotek och arbetsrum kommer vi till det Diane de Poitiers underbart vackra rum. Frans den I:s rum går inte heller det av för hackor. Framför allt är det som vanligt de enorma och mycket fint utsmyckade spisarna som drar uppmärksamheten till sig. Tyvärr har de inte tänt i någon idag. Senast hade de en i bruk. Rummen har vackra gobelänger, underbara tavlor, vackra stolar och enorma blomsterarrangemang. Första gången trodde vi faktiskt, skam att säga att de var falska eftersom de var så enormt stora och fullständigt perfekta. För även om de har en kruka, som är en meter bred med exempelvis cyklamenröd cyklamen, så finns det inte en enda blomma eller ett enda blad som har börjat sloka.
Det blir en lång promenad genom de många rummen i de båda första våningarna. Man skall inte heller missa det märkliga sorgerum, som Katarinas sonhustru lät göra då hennes man Henrik III blev mördad. Huvudfärgen är svart. Den enda prydnaden är ett Kristushuvud med törnekrona. Även väggarna är prydda med törnekronor.
De långa kabinetten är mäktiga att promenera i. Dels är de vackra och mäktiga med stengolv respektive trägolv, dels är utsikten över floden Cher åt båda håll imponerande.
Till slut har vi gått igenom alla sovrum och salonger. Ludvig XIV:s salong väljer jag att gå in till ännu en gång innan vi går ut i solskenet på nytt. Frun går och köper några vykort till den lilla affären som är belägen i tornet, som är äldre än slottet.
Sedan vandrar vi mot utgången men tar vägen genom grönsaksträdgården och även en liten omväg för att vandra bland den vilda cyklamen de har. Men nu börjar även D-kaninen känna att efter två svamputflykter och den förlängda joggingturen igår och tretimmars bilturen och en tretimmars vandring här i två omgångar utan att få sitta att det ändå var tur att vi strök det andra slottsbesöket, som jag någon gång i min vildaste fantasi hade med. Det var kanske GPSens förtjänst att det ströks.
Det kan tänkas att det verkar långt att fara och titta på slottet fastän vi inte bor helt i knutarna denna gång. Men man kan konstatera att vi idag sett bilar och turister från England, Schweiz, Rumänien, Tyskland, Japan och USA. Många av dem gör antagligen Europa eller åtminstone Frankrike på en vecka och väljer att besöka detta slott
Vi har besökt detta slott tre gånger. Varje gång har vi inte vetat när vi har möjlighet nästa gång. Men när vi nästa gång kan besöka slottet under en dagstur, så kommer vi igen. Det är säkert.
Förutom allt det vackra de har i form av fasader, spisar, tavlor, sängar, trädgårdar, floden osv kännetecknas slottet av att det är så ombonat och välstädat, trots de enorma turistmängderna. Även inomhus har de gjort väldiga ansträngningar på att ha säsongsanpassade och oerhört stora och vackra blomsterarrangemang. Varje besök har kantats av helt olika blomsteruppsättningar.
Chateau de Chenonceau: ***** Restaurangen i Orangeriet: *****
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar